Samma känsla berättade en mig närstående person om. En vacker försommardag fick de, efter en bilolycka, begrava sitt enda barn och när de efteråt kom ut på kyrkbacken, så körde lastbilar förbi, alldeles fullastade med glada och vitklädda studenter.Familjens liv hade just också gått sönder så mycket det kunde och ändå fanns det folk som skrattade, var lyckliga och som såg med tillförsikt på framtiden...
Jo, livet går vidare på något underligt sätt, även när det värsta händer... Det vet jag av erfarenhet och lärdomen jag tagit med mig är, att jag faktiskt njuter när livet är bra. De där små stunderna, som är så lättflyktiga, men som är det mest värdefulla som finns...
Ja det är som att världen snurrar på utanför när man själv står still. Vilken gripande berättelse du berättar men också fin. Jag har två nära personer som är mycket sjuka i cancer nu. Så himla tråkigt. Kram Nilla
SvaraRaderaMina finast tankar till dina vänner och deras familjer, som går igenom det värsta
RaderaJag förstår precis hur du menar. Min far gick bort för snart tio år sen efter sviterna av en operation av sin cancer, åtta månader senare får jag min diagnos o tre månader efter dör vår närmadte vänners son endast sex år gammal. Då trodde jag att allt det fina i livet var slut, men livet gick konstigt nog vidare, jag började sakta men säkert skratta igen o solen började åter igen lysa. Jag försöker verkligen leva mer här o nu, njuta av allt det vackra som finns runt omkring mig o fokusera mer på det som ger energi o glädje. Kramisar Tina
SvaraRaderaJa, när man går igenom det svåra så inser man vad som är viktigt i livet och den dagen man kunde skratta utan att känna ett stygn av sorg var en stor dag
RaderaVackra ord och vacker bild, de värmer och du har så rätt.
SvaraRadera