Att vara på Svarta listan!

Jag älskar att låna böcker! Jag tycker doften av bibliotek är underbar och jag går verkligen i spinn när jag går där i gångarna och stryker med handen på bokryggarna. Så många historier det finns där bakom omslagen och  som bara väntar på att dra med mig in i en hisnande historia!
 Jag kommer alltid hem från biblioteket med kassar av böcker och glädjen är oslagbar när man får krypa upp med barnen i soffan och bläddra i böckerna och sedan läsa dem tillsammans!
När då maken kommer hem från jobbet och ser den nya bokkassen suckar han alltid och skakar på huvudet och muttrar något knappt hörbart som låter som "...arta listan..." Nu är hans motvilja  inte förbunden med att han är bildningsfientlig eller något sådant! Hans aversion ligger på ett annat plan.

Såklart är det svarta listan han menar...
Jag är nog så svartlistad man kan bli på stadens bibliotek, för det här med att lämna tillbaka böckerna i tid är så svårt. Varje ny bokkasse innebär en strid ström av påminnelser i brevlådan och på mailen. Jag skäms som en hund varje gång!
Jo, förvisso har det hänt att jag någon enstaka gång fått tillbaka böckerna i tid, men då säger alltid någon bister bibliotekarie.. -"Ja, men hur var det med Harry Potter och de vises sten, då? Den är inte med! Vill du låna om den? Det får du inte! Det är kö på den!"
-"Nämen oj då", säger jag! "Då får jag åka och hämta den med en gång!!"
 Bilen går på två hjul till bostaden och sedan vänder jag upp och ned på hemmet för att hitta Harry Potter som inte står att finna någonstans. I mitt huvud susar bara tanken på att den inte får vara kvar i sommarstugan många mil bort.

Ett tag lyckades jag muta dottern för att hon skulle gå in på biblioteket med de försenade böckerna och le sött  (nu skäms jag ännu mer), men snart vändes det vapnet mot mig istället och hon tvärvägrade bara för nöjes skull. Hon kom på att hon kunde tjäna ännu mer på mina tillkortakommanden och berättade stolt för farmor under en söndagsmiddag, att hon är bäst på att lämna tillbaka mammas försenade låneböcker. Maken tittade då konstigt på mig över bordet och bara skakade på huvudet!

Jag aktar mig numera NOGA för att låna vuxenböcker, för där är det dryga böter på förseningar och det fick jag erfara, när jag för många år sedan skulle betala flera hundralappar för en försenad bok. Jag lyckades då med ungdomlig charm snacka mig ur situationen och var glad som en lärka över mitt giftermål någon månad senare, för då skulle allt vara glömt i och med det  förestående efternamnsbytet.

Lösningen för mig själv har varit att köpa böcker, för byta namn kan man ju inte göra sådär hur som helst.
Om det ligger en låda med billiga böcker på ICA så får garanterat någon bok följa med mig hem. Under våra resor till London fyller jag gärna resväskan med böcker. Man kan få tag i riktigt billiga böcker där och dessutom en chans att träna engelskan. Mr Grey fick till exempel följa med från England och motstå en bok som kostar 49 p kan jag inte, även om den handlar om det något udda ämnet vampyrer för en kvinna i min ålder. Att jag ofta begår en dödssynd när det gäller mina böcker kan vi avhandla i ett annat inlägg, samt att jag också upptäckt glädjen med e-böcker...

Men ändå fortsätter jag att låna böcker till barnen, för alla historierna lockar mig och den glädjen vill jag föra vidare. Den kraften är starkare än skammen över att inte klara av att lämna tillbaka böckerna i tid...




(Harry Potter stod förresten i vår bokhylla, bland våra egna köpta böcker och gjorde sig alldeles osynlig och hemmastadd)