När hjärnan luras...

Jag älskar verkligen mina franska tvålar... 

De doftar helt ljuvligt (nästan alla) och är snälla och milda mot huden. 

So far so good!

Förra helgen skällde jag på äldste sonen för att han hade fuskat när han städade toaletten, för det luktade inte alls gott där inne.

Själv gick jag omkring och sniffade på den obehagliga lukten på mina händer och som jag härledde till att jag hade hittat en väska med ouppackade träningskläder och tänkte att lukten säkert fastande på mina fingrar, när jag fort som attan såg till att de kom till tvättmaskinen.

Jag blev väldigt irriterad när dessutom den oangenäma doften satt benhårt fast och det hjälpte inte hur mycket jag ens tvättade händerna.

Till slut uttalade den yngste sonen de förlösande orden ;

-Mamma, du den där nya tvålen luktar inte gott alls....

Jo, så går det till när man intalar sig själv och tror stenhårt på att tvålen doftar jasmin, när den i själva verket doftar mer åt offentlig toalett!

Tankens kraft lurar även doftsinnet och då får man be oskyldiga söner om ursäkt!