Ja, men så var helgen över och jag har fått ynnesten att umgås med en goding! En goding som jag så stolt moster till och som håller mitt hjärta i sina små händer. En goding som sover utsträckt som en ängel och jag har legat och lyssnat till hans andetag. Visst är det något fridfullt över hur små barn låter när de sover? De fjäderlätta andetagen och man vet att man vill göra allt för att de ska få behålla friden så länge som möjligt.
Så jag har vakat över ett litet syskonbarn och vaknat vid varje rörelse och genom en rullgardin har den ljusa Stockholmnatten silat in. Jag har vakat, skyddat och begrundat hur livet kan bli...
Jo, livet kan ta märkliga vändor och bli precis så där bra som man sörjde över en gång som evigt förlorat.
Så underbart fridfullt...
SvaraRadera