När man vaknar till det vita....

När jag vaknade såg världen ut så här och jag blev så glad! Även om jag helst vill ha vår nu, så känns det skönt att lätta lite på det kompakta mörker, som annars stirrar mig i ögonen varje dag.

Himlen över Vättern var alldeles turkos, men på en minut blev den som mjölk och nu vräker snön ned  i dunstora flingor... Det är så stilla när det snöar och som att världen stannar upp och andas lite saktare.

Jag är väl inte ensam om att ha tittat på "Stjärnorna på slottet" igår och att ha blivit tagen av Leif Andrées berättelse om sitt liv och jag kan bara instämma i de orden ovan som jag först läste hos Emma (attvaranågonsfru).
Jo, man kan inte veta något om någon annan och vad som har format till den man är....